Vad är Dyslexi?

Dyslexi har definierats på olika sätt. Den definition vi använder här grundar sig på en definition som utvecklats av framlidne professor Ingvar Lundberg. Definitionen är också den som använts i SBU-rapporten Dyslexi hos barn och ungdomar.

Dyslexi är en nedsättning/svikt i vissa språkliga funktioner, särskilt de fonologiska (fonologi avser språkets ljudmässiga form), som är viktiga för att kunna utnyttja skriftens principer för kodning av språket. Nedsättningen/svikten ger sig först och främst tillkänna som svårigheter att uppnå en automatiserad ordavkodning vid läsning. Men den kommer också tydligt fram genom dålig stavning. Sekundära konsekvenser kan innefatta svårigheter med läsförståelse och begränsad läserfarenhet, vilket kan hämma tillväxten av ordförråd och kunskap om omvärlden. Den dyslektiska störningen går i regel igen i släkten, och man har anledning att anta en genetisk disposition som kan medföra neurobiologiska avvikelser. Karaktäristiskt för dyslexi är att nedsättningen/svikten är varaktig och svårbehandlad. Även om läsningen efter hand kan bli acceptabel, kvarstår oftast stavningsproblemen. Vid en mer grundläggande kartläggning av fonologisk förmåga finner man att svagheter på detta område ofta kvarstår upp i vuxen ålder.

(Høien, T. & Lundberg, I. (1999). Dyslexi. Från teori till praktik.. Stockholm: Natur och Kultur.)

 

Lyssna på texten