Minnesord om Siv Fischbein

Siv Fischbein, vår mångåriga vän,  professor emerita i specialpedagogik, styrelseledamot i Svenska Dyslexiföreningen och tidigare ordförande i Svenska Dyslexistiftelsen, avled i svitern av cancer fredagen den 14 november 2025, 85 år gammal.

Siv var en framstående person inom svensk specialpedagogik och gjorde både i och utanför yrkeslivet ovärderliga insatser i arbetet med att sprida information om läs- och skrivsvårigheter/ dyslexi och särskilt om behovet av  tidiga och adekvata insatser. Så var hon också extra väl kvalificerad för detta.

Hon inleddde sin akademiska bana med att läsa psykologi. Efter en kort period som skolpsykolog bytte Siv akademisk inriktning och valde specialpedagogik. Som ung forskningsassistent arbetade hon med tvillingstudier och fördjupade sig i den klassiska problematiken arv och miljö. Avhandlingen, som hon lade fram 1979, belyste just samspelet mellan arv och miljö i barns utveckling, grundat i ett omfattande tvillingmaterial. Så småningom inriktade hon sig på variationer i elevers förutsättningar och vilka konsekvenser de bör få för den pedagogiska verksamheten. Här inspirerades hon bland annat av den polskjudiske läkaren och pedagogen Janusz Korczak, och hon var också en av grundarna av Svenska Korczacsällskapet och dess mångåriga ordförande. I sin roll som professor i specialpedagogik verkade hon för att specialpedagogik skulle utgöra en självständig institution Lärarhögskolan, och senare på Stockholms universitet. Siv var under många år ledamot i styrelsen för Stiftelsen Clas Groschinskys Minnesfond och även under ett antal år ordförande för dess vetenskapliga råd i beteende- och social forskning.

Siv Fischbein föddes i Stockholm, dotter till paret Billström, som drev det välkända Billströms konditori på Folkungagatan. Klasskamraterna avundades henne, men hennes egen reaktion på dessa väldoftande läckerheter var en livslång aversion mot allt som hette bullar och kakor. Ett familjearv som hon däremot förvaltade med både kunskap och passion, tillsammans med maken Bernhard, var arbetet med travhästar, både uppfödning och tävlan. Siv hade ett eget bord på Solvalla, där hon satt varje onsdag, långt efter att familjen gjort sig av med hästarna och – som hon sade – i princip bara hade en svans kvar - och följde tävlingarna, tippade, och gav sakkunniga kommentarer till de lyckliga som blev inviterade. Resandet världen över med hästarna, kapplöpningsbanorna, tävlandet återkom hon ofta till, de tillhörde hennes bästa minnen.

Vi är många som nu saknar hennes klokskap, engagemang och underfundiga humor.

Ytterligare minnesord från kollegor och vänner

Det är till minnet av professor Siv Fischbeins gärning som denna minnesgåva överlämnas till Dyslexistiftelsen, där Siv var ordförande och starkt engagerad. Siv var en av de viktigaste pionjärerna inom specialpedagogik, Hon blev professor 1995 i en tid då  få professorer var kvinnor,. Hon var den 142:a kvinnliga professorn i Sverige och den första inom specialpedagogik vid en tidpunkt då endast 7 % av professorerna var kvinnor. Förutom att hon etablerade specialpedagogik som ett eget ämne, var hon initiativtagare till ”Specialpedagogiskt  Forum”, och därmed etablerade ett transdisciplinärt samarbeta med flera universitetet inklusive Karolinska Institutet. Siv bidrog också till upplösningen av då tidens pedagogiska ställningstagande som genomsyrades av ”post-modernism” då hon vågade stå fast vid att kvantitativ forskning har en viktig plats i specialpedagogisk forskning.

Ett  ytterligare bidrag som är högst aktuellt i dag  är att Siv utvecklade  ”nature vs nurture”,en transaktionsmodell, där hon postulerade att om man förändrar inlärningsmiljön (inkl. undervisningssmetoder) så förändrar man styrkan i de genetiska influenserna. Förutom detta var Siv en varm, generös och stödjande medarbetare, mentor och medmänniska som vi saknar.

Kollegor, tidigare doktorander, och vänner från Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet, före detta Lärarhögskolan i Stockholm, och Åbo Akademi, Finland.